Parisavtalet, eller Paris Agreement på engelska, är för nuvarande världens viktigaste klimatavtal. Det är resultatet av FNs internationella klimatförhandling 2015, COP-mötet i Paris. Framför allt så är målet att begränsa den globala uppvärmningen till långt under 2°C. Därför är målet också att sträva efter en uppvärmning under 1,5°C.
Internationella klimatavtal
Det internationella huvudavtalet för miljön kallas UNFCCC – United Nations Framework Convention on Climate Change. Det grundades 1992. Förkortningen UNFCCC används också för att hänvisa till sekretariatet i Bonn som skapades efter avtalet. Vidare så kan man se UNFCCC som grundpelaren i FNs internationella klimatarbete. En viktig princip inom avtalet är att industrialiserade länder ska ta större ansvar. Bland annat kan detta innebära ett ekonomiskt stöd till utvecklingsländer.
UNFCCC
Inom UNFCCC, eller klimatkonventionen som det också kallas, ryms Kyotoprotokollet och Parisavtalet. UNFCCC förbinder nästan alla världens länder (195 av 197) att arbeta för att bekämpa klimatförändringarna. Dock är detta mer som ett gemensamt mål än något som är rättsligt bindande. UNFCCC förbinder alltså inte länderna till några konkreta åtgärder och kan därför ses som en ganska lös överenskommelse.
Kyotoprotokollet
För att stärka UNFCCCs åtgärder fastställer artikel 17 i konventionen ett förslag för tilläggsprotokoll. Dessa protokoll ska fungera som konkreta begränsningar för medlemsländerna. Till följd av detta skapades Kyotoprotokollet 1997. Protokollet fastställer bindande och tydliga minskningar av växthusgaser. Med andra ord så är Kyotoprotokollet UNFCCCs första implementering av faktiska åtgärder i samband med klimatkrisen. Kyotoprotokollet gick ut 2020 och följs av det aktuella och mer ambitiösa Parisavtalet.
UNFCCCs sekretariat
Som tidigare nämnt så används förkortningen UNFCCC för konventionens sekretariat i Bonn. Detta sekretariat har bland annat ansvar för att organisera klimatmötena och behandla ländernas klimatrapporter. Exempelvis så mottar UNFCCCs sekretariat de så kallade NDCs, som står för Parisavtalets Nationally Determined Contributions. Det vill säga de nationella bidragen för att uppnå Parisavtalets mål.
Parisavtalet
Parisavtalet är alltså ett tilläggsprotokoll i UNFCCC. Som nämnt så är ambitionen att begränsa den globala uppvärmningen till långt under 2°C. Med målet på under 1,5°C. I linje med UNFCCC, så utgår avtalet ifrån att rikare länder ska ta större ansvar. Detta är logiskt då många större ekonomier byggt sina rikedomar genom kol och olja. Alltså fossila bränslen som står för 3/4 av växthusgasutsläppen. Bland annat så innebär det att rika länder ska bidra med 100 miljarder dollar per år. Något som tar sin början år 2020. Denna summa ska gå till att minska klimatförändringarnas skadliga effekter i fattigare länder.
För att Parisavtalet skulle kunna träda i kraft var det tidigare viktigt att minst 55 länder skrev under. Detta motsvarade då 55 % av världens totala växthusgasutsläpp. Lyckligtvis så skrev hela 175 länder på avtalet så fort möjligheten fanns, vilket var den 22 april 2016. Bland dessa länder fanns Kina och USA som tillsammans släpper ut nästan 40 % av de globala växthusgaserna. Till följd av detta hyllades Parisavtalet som en enorm framgång i det globala miljöarbetet.
NDCs i Parisavtalet
Inför Parisavtalet 2015 bad FN varje nation att skicka in INDCs. Dessa icke-bindande klimatåtgärder användes sedan i förhandlingarna inför det internationella klimatavtalet. När Parisavtalet så småningom ratificerades (blev rättsligt bindande) omvandlades INDCs till NDCs – nationellt beslutade klimatåtaganden. Detta gör NDCs till bestämda åtaganden. Parisavtalets parter kom överens om att uppdatera dessa vart femte år. Det resulterade i att COP26 diskuterade och uppdaterade ländernas åtaganden för miljön. Vilket resulterade i “Paris rulebook” (Paris avtalets regelbok) och “Glasgow Climate Pact” (kort sagt beslut som bygger på Parisavtalet, ej legalt bindande).
Parisavtalet och Sverige
När Parisavtalet skapades 2015, så representerades Sverige av bland annat statsministern Stefan Löfvén och Kung Carl XVI Gustaf. Dock var de viktigaste aktörerna klimat- och miljöministern Åsa Romson och klimatministern Anna Lindstedt.
