Dikväveoxid, också kallat lustgas, är en färglös växthusgas. Bland annat används den till bedövning vid förlossningar och tandvård, för att öka livslängden på livsmedel eller för att förbättra förbränningseffekten i motorer. Dikväveoxid har den kemiska beteckningen N₂O och är en extremt kraftig växthusgas. Vidare har den en GWP-faktor på 298 jämfört med koldioxid, lyckligtvis är utsläppen av lustgas betydligt mindre än koldioxidutsläppen.

Dikväveoxid

Ur klimatsynpunkt är det förhållandevis små mängder av lustgas som släpps ut. Dessa har ändå en stor påverkan då dess GWP är 298. Detta motverkas av att koncentrationen av gasen är mindre än 1/1000 hos koldioxid. Sammanlagt är den totala växthuseffekten orsakad av lustgas mindre än en tredjedel av koldioxidens orsakade skada.

Annan kritik mot dikväveoxid är att det tunnar ut ozonlagret. Vilket ger ökad strålning på jorden. Även om en stor del av detta problem har blivit motverkat genom mindre användning av skadliga gaser så väntas lustgas bestå och stå för de största ODS-utsläppen (ozone-depleting substance) under detta århundrade.

Mer om människans påverkan

Av de 29,5 ton lustgas som släpptes ut 2010 var 64% naturliga, och 36% orsakade av mänskliga handlingar. De naturliga utsläppen kommer nästan uteslutande från vegetation i jorden och haven. De människoskapade utsläppen av dikväveoxid kommer främst från jordbruk. Detta i form av gödslade jordar och gödsel från boskap (42%), avrinning och utlakning av gödsel (25%) men även brännande av biomassa, förbränning av biobränslen och biologisk nedbrytning av andra vätgaser.

Andra faror med användning av lustgas är att den drar ner på mängden vitamin B12. Vilket innebär att upprepad användning av lustgas under kort tid kan leda till B12-brist. Vidare så kan inandning även leda till syrebrist.

Dikväveoxid N2O ska inte misstas för giftiga gaserna kvävedioxid NO₂ som är en av de största luftföroreningarna i den industrialiserade världen eller kväveoxid (också kallat kvävemonoxid).